En stoppsladd framför väggen

Att bli lite vidbränd. Göra en stoppsladd framför väggen. Stanna upp och förstå. Att nu är nu och jag mår faktiskt inte helt bra. Hur vet jag det? Tja. Sömnen brister. Fokus brister. Aptiten brister. Minnet brister. Känslorna brister. Jag håller på att gå lite sönder. Men jag lägger märke till det. Och ta mig tusan. Jag stannar. Jag gör det. Jag stannar faktiskt.

Har varit här förut. Här, där gränsen mellan vakenhet och sömn är liten. Där tröttheten är bedövande. Och först var det svårt. Jättesvårt. Autopiloten gick igång och jag försökte liksom prestera mig ur det hela. Prestera mig ur tröttheten och slitenheten. Prestera mig ur upplevelsen av otillräcklighet. Hur dumt är inte det? Att göra mer? Göra mer av det där som skapar obalans? När jag egentligen borde göra mindre?

Men jag har en historia. Det har vi alla. Min är att göra mer. Att hitta strategier för hur jag ska kunna göra lite mer av allt det jag gör för lite av. För att räcka till. Jag har en historia med ”prestation” som mellannamn. Svart bälte i att göra lite till. Tänja på mina gränser, hålla för ögon och öron och kliva över med stora steg. För att jag kan. För att det funkar för tillfället. För jag kan ju vila sen? Senare.

Men nu. Skillnad. För jag stannar. Och jag vilar. Vilar. Övar på att göra så lite som möjligt.

Så vad är då annorlunda? Vad är skillnaden mellan då, när jag brände på och klev över mina gränser och nu, när jag faktiskt uppmärksammar dem och tar ansvar för att lyssna? Tja. Livet har gjort mig lite klokare kanske. Men framförallt – alla timmar på yogamattan när jag övat mig på livet. Jag tror att just de timmarna har en betydande roll i det hela. Jag tror till och med att just timmarna på mattan är hela skillnaden.

På mattan har jag har hittat mina styrkor, mina svagheter, stannat kvar i det som känts. Varit med och undersökt min balanspunkt. Andats och varit. Pågått. Men också presterat, hållit i, hållit kvar. Lyft lite till, sträckt och tänjt ut kroppen med ett nyfiket sinne. Blivit medveten om vilken muskulatur som behöver vara aktiv och vilken som kan slappna av. Gjort ett medvetet val att vara varsam med mina gränser, för jag vet att de skyddar mig. Jag har mött kontrasterna av fart och vila och undersökt hur de två ytterligheterna förhåller sig till varandra. Allt detta. Med mjuk disciplin återkommit varenda dag till min matta. Om och om igen.

Och nånstans där, på mattan, blir det så tydligt vad jag vill och behöver. Vem jag faktiskt är. När jag inte gör. När jag är.

Så, jag gör det. Jag klipper av. Släpper sargen. Säger upp mig. Lämnar 15 år som lärare och fantastiska barn och kollegor. För att ställa om kompassen och ge mig själv en ärlig chans att kalibrera. Kika inåt. Lyssna på det som hörs bara när jag är stilla. Dörren dit är nästan öppen. Och jag anar att något spännande är på gång. Vad? Vet inte riktigt. Men jag vet att nåt väntar. Och jag längtar efter att få reda på vad.

Och jag ser det så tydligt. Ur vilan kommer farten, äventyret. I´m ready! Och yogamattan följer med, slängd över axeln.

Allt det godaste gott till er!
Karin


There are 2 comments

  1. Kajsa

    Karin! Dina ord säger allt det viktiga. Det som kan låta så lätt men är så svårt. Eller är det så? Vi förtrollas så lätt av illusionen. Tack för att du påminner.❤❤❤

Comments are closed.

Anmäl dig

Du kommer att få ett bekräftelsemail när du har skickat din anmälan. Om det inte dyker upp, kolla i skräpposten. Tack!