Att hitta sig själv när rädslan får plats

”När ska ni visa bilder från surf-yogaresan? Vi vill se bilder från Portugal! Hur hade ni det egentligen?”

Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om hur fantastiskt det karga, vackra landskapet var, om hur underbar mat vi åt, vilket skönt gäng vi delade veckan med, hur yogan så fint balanserade upp vågäventyren och om hur monumentalt underbart det var med surf.

Fotograf: Anders Mürdal

Men. Livet är inte bara en aperol spritz i eftermiddagssolen, sötpotatispommes, bruna ben och bländade leenden. I alla fall inte för mig. Det är ganska mycket tvärtom också. Så reserapporten om lycka, solglitter och ren glädje uteblir. Istället följer ord om rädsla, kontroll och perfektion. Och om att hitta sig själv när rädslan får plats. Följ med!

Ibland blir allting så sjävklart och enkelt. Ibland bara händer det. Som att jag, efter år av surflängtan, ser i mitt facebookflöde att Magnus, en gammal kollega och chef till mig, startat surfskola. Magnusandfriends. Jag hintar till honom att jag är yogalärare och så säger det bara smack, kaboom och wow och vips har vi planerat en kombinerad surf-och yogaresa.

Med intentionen inuti mig att bara leka i vågorna. Att lägga alla mina tankar om ”att lära mig surfa” åt sidan, låta prestationsprinsessan vila och bara njuta av vatten och lekfullhet, landar vi i ett soligt Lissabon. Magnus hämtar upp oss och under ett bubbligt planerande i den portugiska trafiken tar vi oss närmare Baleal där vi kommer att tillbringa veckan.

Jag blir så knasigt skör av havet. Så när havets palett av dofter nådde min näsa den första eftermiddagen och när det eviga Atlanten gnistrade i den första kvällssolen dog jag lite av lycka inuti. Jag har lätt för att känna lycka. Lätt för att uppleva tacksamhet och glädje. Men också lätt för att känna oro och rädsla. Jag har lätt för att känna. Punkt. Och. Jag har ett rätt stort kontrollbehov. Och jag har en historia av att låta en obarmhärtig idé om att jag behöver vara bäst, oresonligt driva mig framåt.

Dag 1 upptäcker jag det. Det går inte att kontrollera havet. Det går inte. Det gör ont när jag försöker tämja vågorna. Det smäller, dånar och drar i kroppen. Det går inte att forcera kroppen upp på brädan och trycka in mig i balans. Så mycket nytt, så mycket som ska ske samtidigt i ett annat element. På stranden är jag explosiv, smidig och stadig när vi gör de förberedande övningarna inför surfen. Så hallå? Varför funkar det inte? Varför går det inte? Mitt huvud förstår inte varför. Men min kropp gör det. Den är rädd. Spänd. Och skriker åt mig att låta den sköta sig själv. Men jag lyssnar inte. Jag är fullt upptagen med att överleva.


Efter mitt första möte med surfbräda i ett lynnigt hav dag 1, blev det ridå. En ridå av salta tårar och salt hav. Rädslan håller i sig men jag möter havet igen och igen. Dag två och tre spenderar jag med havet med surfbräden fast runt min vrist. Rädd. Men nyfiken. Det finns något i det här som jag redan älskar. Trots rädslan finns något som gör mig levande. Eller? Är det rädslan som gör det?

Och det slog mig helt plötsligt på stranden en stilla morgon. Jag fattade. Nära havet är jag skör. Och i allra högsta grad levande. Havet har den effekten på mig. Det ödmjukar mig. På samma sätt som yogan öppnar havet den där dörren till mitt inre.
Och jag förstår på riktigt. Jag är både och. Jag är stark och svag. Hård och mjuk. Modig och rädd. Just nu jätterädd. Och när dessa rader skrivits ner med en trubbig blyertspenna på ett knöggligt papper som låg längst ner i väskan, då släpper allt.

”Havet. Det dånar. Brusar. Vågorna kastar sig fram genom att rulla över varandra. Vågorna. Tar plats och tar sig in i berg. Förändrar berg. Lilla jag. Lilla jag. Mina lungor. Mitt hjärta. Som behöver syre, luft, rymd. Jag är rädd. Rädd för den brusande, starka urkraften som tar sig fram, sköljer, dränker. Jag är rädd. Jätterädd. Men jag älskar det. Älskar hur havet håller om våg efter våg. Hur vågorna för en stund oroar ytan, fräser i kritvitt bländande skum, för att sedan återigen sjunka in i det stora. Jag är jätterädd. Och älskar. Älskar det eviga och oändliga havet. Som bär och slukar. Som lyfter upp. Älskar det blå, det grå, det stilla och det vilt forsande. Vill ut. Vill uppleva rädslan när jag tumlar runt i havet, håller andan och skyddar huvudet med händerna. För sen, när huvudet är ovanför ytan och det första andetaget fyller mina lungor. Sen. Då. Då är det en sekund av ren rosa glädje och tacksamhet. Upplevelsen av att gå in i det som skrämmer, följa med och komma ur det med håret fullt av tång och själen full av livskraft. Men idag är jag rädd. Och det får vara så.”

Och jag förstår varför jag älskar havet. För jag är samma. Liksom det stora blå, låter jag våg efter våg skölja inuti. Liksom havet kan jag hålla om både storm och stilla hav. Och när rädslan får plats, när jag kan se den och ta emot den. När den bjuds in och tas om hand, finns det också rum för njutet, för leken och för balansen. Och då. Då sitter det. Som en smäck. Kropp, hjärta och våg. Babam. Två fötter på brädan, i rätt sekund, med armarna som luftroder och med blicken framåt, och ett inre leende så stort så att jag nästan inte kan härbärgera det. Jag är fast. Och längtar med ett fnittrigt hjärta efter nästa sommar. För då, kommer en Karin att mysa med havet och skratta med vågorna. Vill ni med? Håll utkik…

(För övrigt hade vi magisk yogaklasser, yogaklasser med inslag av vattenspridare, brännande kvällssol och med sand under fötterna). Vill ni få info och inspo? Titta in på magnusandfriends.se

 

Mer bilder från resan
Magnus_med_vanner
Anna-yogar
Yogaklass
Yoga_med_Anna
Yinyoga
meditation_solnedgang
Karin-på-berget
Strandvandrare
Karin-balanserar
Surf-shopping
Fnissiga-surfers
Fikapaus
Stranden
Karin-och-Magnus
Karin-och-Madde
Anna-och-Ylva
Hela-gruppen
Surfkompis
Karin-med-bräda
In-action
Atlanten

There is one comment

  1. Magnus Haglund

    Hej Karin!

    Kattis och jag ligger här i soffan och läser din fantastiska blogg och förundras över hur väl du lyckas beskriva de känslor av rädsla, turbulens, släppa kontrollbehov, glädje, havets kraft, ens egen ödmjukhet, hur man lever upp och får en kick och blir så biten av att surfa. Helt otroligt skrivet!!

    Visst blir man sugen på att skapa en repris nästa sommar!

    Många kramar från Kattis och Magnus🍁🍂

Vad tänker du?

Anmäl dig

Du kommer att få ett bekräftelsemail när du har skickat din anmälan. Om det inte dyker upp, kolla i skräpposten. Vi kommer använda de personuppgifter du lämnar här för att kunna administrera din beställning. Vi kommer inte lämna ut dem till någon annan. Kontakta oss om du vill att vi tar bort dina uppgifter. Läs mer hur vi hanterar personuppgifter i vår integritetspolicy.