Jordad blivande jordemor

Har hittat hem bland nära-livet-upplevelserna. Bland det som räknas och det som berör. Berör oss alla. Bland det som är lycka, glädje och stora fanfarer, bland det som är svårt, livsviktigt, akut, läskigt och ibland det svartaste inte-får-hända-mörker. Jag navigerar mellan de varma solstrålarna som bryter vintern, grönskan som bryter det grå och den iskalla midvinternatten med storm och hagel. Rötter och vingar.

Äntrade okänd mark på chans. Kraschade i något som torde varit en baksmälla av långt sökande. Kriser gör så. De säger inte till innan de kommer. Går inte innan de hörts och fått sagt allt. Ibland biter sig kvar på något sätt livet ut. Den här kommer göra det. Den när jag jordade i mitt nu-jag. Den jag burit på så länge men inte hittat rätt element åt. Tänk att jag egentligen visste redan när jag var 12 år. Vem jag var. Skulle bli. Bar på. Barnmorskan Josefine.

 

Hon som nu går till sitt sammanhang var dag och är tillfreds så det dånar. Hon som möter sina medsystrar i alla de blivande och befintliga jordemödrar. Vi har samma jord att slå rot i. Det känns så varmt. Jag visste inte att det fanns så många som var som jag. Uppslukade av nära-livet-tänkandet, kvinnokraft och den djupaste av kärlek till livet och medmänniskan. Vi är alla i samma livsmening. Jag vinner storvinst varje dag som tankar får formas till ord och låtas höras, förstås och bottna i systerns själ på samma sätt.

Älskade jordemödrar, vi har en och samma jord och äntligen hittade jag den. Den var just så välkomnande som man kan föreställa sig. Det är som att var och en som går i denna jord vill göra varenda en till hjälten i sagan. Det är den största generositet av kunskap och klokskap jag upplevt och den bottnar i den jord vi vandrar, medmänskligheten. Där ingen ska lida i onödan i de stora livsupplevelser vi får ta del av.

Jag vet att jag står i början av något. Att jag har formen av en puppa och är ödmjuk inför att inte veta vilka färger och uttryck som min fjäril ska ta. Nyanser och skiftningar. Vilka törnar dess vingar ska möta. Vilka fläckar som ska målas i vingarnas prakt. Att växa, gro vingar och måla dem är hela meningen. I resan vill jag vara. Där kan jag till och med vila. Till och med i det som skrämt innan. En ny känsla. En trygg känsla. Tillsammans med de andra pupporna målas vingarna med penslar från de redan så praktfulla fjärilarna.

”Meningen med livet är att hitta sin gåva och sen ge bort den”.
Gåvan är mig nära och den växer i givandet. Jag längtar in på arenan där jag kan ge i livets största stunder. All kärlek bor där. Lågmäld och utan att kräva något vilar den i mänsklighetens samhörighet.

Ett sökande fick in rätt kurs och blev en resa med ett mål.
Livets väg, fin är den, i alla sina skepnader.

 


Kategorier: Josefine Thunborg

There are 3 comments

Vad tänker du?

Anmäl dig

Du kommer att få ett bekräftelsemail när du har skickat din anmälan. Om det inte dyker upp, kolla i skräpposten. Vi kommer använda de personuppgifter du lämnar här för att kunna administrera din beställning. Vi kommer inte lämna ut dem till någon annan. Kontakta oss om du vill att vi tar bort dina uppgifter. Läs mer hur vi hanterar personuppgifter i vår integritetspolicy.